Vi kan föreställa oss de två målarmästarna och företagsägarna Olaf och Wolfram som nöjda företagare. För att deras företag går mycket bra. Och för att de har löst ett stort problem. Ett problem som hade hållit dem vakna om nätterna under en längre tid.
Olaf Übelacker och Wolfram Beck driver var sitt mycket framgångsrikt måleriföretag. Olaf är baserad i München och Wolfram i Stuttgart-området. Båda driver sina företag med stort engagemang och passion. De prioriterar kvalitet och innovation, har en lojal kundbas och tillräckligt många kvalificerade medarbetare. Så hur kom det sig att de två för några år sedan låg vakna om nätterna? Och att de inte satt tillsammans med vänner eller familj på kvällen utan grubblade ensamma framför papper och siffror?
Under dessa kvällar kom Olaf och Wolfram på varsin plan. Och hur konstigt det än kan låta så var det just den planen som var problemet.
Olafs företag är ett välkänt varumärke i München. Efternamnet Übelacker är lika bekant för kunderna som FC Bayern eller den anrika Frauenkirche. Verksamheten grundades av hans farfar, som på 1930-talet åkte runt i staden med en kärra och erbjöd sina målartjänster. Olafs far förvandlade företaget till ett stabilt växande företag. Olaf tog över verksamheten i tredje generationen, utvecklade den ytterligare och introducerade många nya idéer. En av dessa idéer är det imponerande showroomet i norra München, där Olaf och hans team visar hur man framgångsrikt kan integrera högkvalitativa färger och ytor i vardagsrummet.
– Jag arbetar mycket hårt, säger Olaf.
– Jag inser att jag har uppnått mycket. Det finns inga ouppfyllda drömmar kvar. Men det finns ett mål: att företagets historia inte ska sluta med mitt namn.
En önskan som han delade med sin bortgångne far när han besökte honom på sjukhuset strax före hans död. Olaf har inga egna barn. Hans styvson arbetar i företaget och är på väg att avsluta sin Master of Finance, med avsikt att gå sin egen väg. Så vem skulle kunna vara Olafs efterträdare när han en dag tar ett steg tillbaka?
Det fanns ingen snabb lösning. Det tog honom ytterligare fem år att hitta svaret. Till en början trodde han inte alls att det var något som passade honom...
Cirka 230 kilometer längre västerut, i trakten av Stuttgart, reflekterar Wolfram Beck ofta över sitt hantverk. Det var allt annat än självklart att han skulle ta över sin fars verksamhet. Wolfram fick chansen att börja en lärlingsutbildning som bankman, men insåg snart att det var något som saknades i hans arbete med siffror: kreativitet. Den sökte han i sin fars måleriverksamhet. Wolfram utvecklade en verklig passion för detta hantverk. En passion för färger och ytor. Och snart gav han sig ut på ett uppdrag.
– Förr i tiden var målarmästaren arkitektens viktigaste partner; de två hade en ständig kommunikation, säger Wolfram.
När han började sin utbildning i sin fars företag på 1980-talet var saker och ting annorlunda. – Målarnas expertis och kunnande efterfrågades inte längre. Jag tyckte att det var fel - och ville ändra på det igen. Wolfram var alltså en målare med ett uppdrag: att förbättra måleribranschens ställning. – När jag ser på hur vårt team är involverat i processerna idag kan jag säga: uppdraget slutfört.
Två framgångsrika entreprenörer. Och ändå har de fortfarande de där sömnlösa nätterna. Varför det? Och vad har det att göra med den här planen som de båda har smidit oberoende av varandra?
Planen var följande: det måste ske i mitten av 50-årsåldern. Så mycket var klart för båda. I mitten av 50-årsåldern ville de hitta svar på frågan om hur deras företag skulle fortsätta när det var dags att ta ett steg tillbaka. Inte för att gå i pension - det är inget som Olaf och Wolfram ens kan föreställa sig i nuläget, de tycker alldeles för mycket om sitt arbete för det. Men en sak är klar för båda: deras roll kommer att förändras vid en viss ålder. Fram till det ögonblick då de inte längre kan arbeta - eller inte längre vill arbeta.
– Och den som först då börjar fundera på företagets framtid är för sent ute, säger Olaf.
De äventyrar framgången. Arvet. Uppdraget.
I mitten av 50-årsåldern startade Olaf och Wolfram var sin process. Successionsprocessen. De observerade hur andra entreprenörer som de kände närmade sig problemet - och på så sätt upptäckte de hur de inte ville göra det. De pratade med intresserade parter och investerare och undersökte olika modeller för att lämna över företaget. Ingenting var riktigt rätt. Vilket oftast inte berodde på brist på pengar. Utan på att något skulle gå förlorat. Något mycket värdefullt som inte kan vägas i pengar.
– För mig var en lösning där jag skulle ge upp mitt företag och därmed också mitt namn aldrig ett alternativ, säger Olaf.
– För mig stod det klart att lösningen måste garantera att vår höga standard inom måleribranschen inte på något sätt skulle bli lidande, säger Wolfram.
Båda företagen har ett mycket speciellt individuellt DNA. Och detta DNA måste bevaras till varje pris. Även när entreprenörerna går i pension. Wolfram sammanfattar utmaningen: – Å ena sidan ska inget förändras, men å andra sidan ska allt förändras.
Hur i hela friden löser man ett sådant dilemma?
En dag fick Olaf besök från Norge. Två representanter från HG hade anmält sig för att presentera sitt koncept för honom. Ett koncept med en mycket speciell typ av koncern där företag kopplas samman i partnerskap. Olafs första tanke den dagen? "Ännu ett koncept. Och ännu en grupp”. Han tyckte inte att tillvägagångssättet verkade rätt: – Jag var inte särskilt optimistisk från början. För jag var rädd att jag skulle förlora min självständighet om jag ingick i en grupp.
Men han blev överraskad. Av hur intresserade de två besökarna var av hur han driver sitt företag. Av deras empati. Och framför allt av deras häpnadsväckande begäran om att Olaf inte skulle ändra det sätt på vilket han sköter sitt företag: Varför förändra ett företag som har varit framgångsrikt i många år?
– HG:s erbjudande var: “Fortsätt att göra din grej - och dra nytta av partnerskapen", säger Olaf.
– Jag förlorade min skepsis mot tanken på att bli en del av den här typen av grupp när jag insåg vad det faktiskt innebär. Att jag och mina medarbetare kan utbyta idéer med likasinnade. Att vi - när det är meningsfullt - samarbetar med andra bra företag eller rekommenderar varandra. Och att en potentiell efterträdare i företaget får exakt det ledningsstöd han behöver för att stärka sina ledaregenskaper. För handen på hjärtat: att leda ett företag och samtidigt förse en lämplig efterträdare med alla färdigheter - det klarar man inte själv. Man behöver hjälp.
Wolframs företag är nu också en del av HG. Idag åkte han till München i sin bil för att besöka Olaf i hans showroom. Mellan de två målarmästarna uppstår snabbt en stimulerande expertdiskussion om färger och former, detaljerade ytor och individuella kundkrav. Men de talar också om vad det innebär att inte bara driva ett företag, utan också att vidta åtgärder för att föra det vidare. Wolfram har hittat en imponerande bild för detta: en ryggsäck som man alltid bär med sig som företagare.
– Jag bar den här ryggsäcken ensam i många år, säger Wolfram till Olaf under en kaffepaus.
– Ta av den? Jag kunde inte och ville inte.
Ryggsäcken var alltid där. Det var därför han hade några sömnlösa nätter, särskilt under den tid då successionsprocessen ännu inte hade avgjorts. Wolfram bar villigt denna ryggsäck. Men det stod också klart för honom: det kommer en tid då han känner att han vill dela bördan. Med någon i företaget som kan ta på sig en del av ledningsansvaret med nya kraftresurser. Och med HG som en partner, som till exempel kan hjälpa till att utveckla företagets medarbetare. Även de som i framtiden kommer att ta på sig chefs- och ledarroller.
Olaf lyssnar mycket noga på Wolframs kommentarer. Han nickar och tänker tillbaka på de kvällar då han funderat på hur han skulle kunna rusta företaget för framtiden. För en framtid med honom i en annan roll.
– Det känns bara väldigt bra att inte vara ensam om den här frågan, säger Olaf.
Och nu nickar Wolfram också och tillägger: – Inga fler sömnlösa nätter!